Eroahdistus: inte bara hundproblem
Nu har jag i vanlig ordning jobbat, tränat och käkat kyckling avocado och zucchini. När jag börjar ha allt obligatoriskt gjort för kvällen och har huset för mig själv njuter jag antingen av tystnaden eller så spårar jag mer eller mindre ur av stress. Antingen börjar jag kritisera och avsky mig själv samt banna min existens eller så skrämmer jag skiten ur mig själv och drar absurda slutsatser som bara kan dras av en paranoid, skräckslagen stressimummo.
Om igår var en kväll då det blev alternativ #1 så är ikväll #2. Hittade mycket fotspår i snön under brandstegen som leder upp till min systers rums fönster. Har inte vågat kolla övre våningen ännu, men C har utan problem traskat upp dit några gånger.. Nån har alltså varit på vår gård (igen. Vet inte riktigt varför den lockar till sig skumt folk?) sen igår kväll då snön föll. Fan. Hatar när sånthär händer.
Jag har blivit mycket bättre på att vara ensam sedan jag började för 3 år sen då jag var mer eller mindre panikslagen ett år i sträck, men ännu har jag perioder då det är svårare att vara själv, främst under det mörka halvåret. Dessutom får jag sömnproblem samtidigt vilket gör att jag stressar ännu mer, en ond cirkel jag lätt hamnar i alltså.. Inatt somnade jag till exempel först efter klockan 5 och steg upp 7.15, lyckligtvis klarar jag mig med otroligt lite sömn även längre perioder men allt har ju sina gränser.
Vet inte riktigt vart jag vill komma med denhär texten, ni läsare vinner ju inte direkt något på att läsa den. Min blogg är mer eller mindre en avskjälpningsplats för känslor i nuläget men vilken tur att ingen tvingas läsa smörjan! Det funkar lite som terapi för mig att skriva av mig ut i tomma intet, blir liksom mindre ensamt och så slipper jag störa någon personligen med alla mina patetiska problem.
Puss på er, lämnar er med lite aqualung!
