Förhinder i form av trög dator
Förlåt! Nu har bloggen stått still några dagar igen, har verkligen velat blogga men datorn dit jag lägger in bilderna är rekordtrög och jag får ett litet vredesutbrott varje gång jag sätter mig framför den. Lilla bärbara däremot har varken Photoshop eller minne att ladda ner det på så den är inte ett alternativ i nuläget. Funderar på att skaffa en extern hårddisk men jag är lite rädd att jag skulle tappa den och allt minne skulle försvinna..
Hur som helst har det hänt lite nu sen senast, började ta privatlektioner i italienska. Första lektionen gick jättebra och fick beröm för min intelligens (händer inte allt för ofta så det lever jag länge på) och jag vågar nästan påstå att det finns en chans att jag skriver italienska studenten till våren även om vitsordet inte kommer överstiga C.
Jag har börjat teckna lite igen också, testar på en lite ny stil inom porträtten. Det roliga är att jag faktist lämnat kvar efter jobbet och suttit i lagret och tecknat, av nån anlednig har jag mer ro att göra det där än om jag åker hem. Jag böt penslarna mot bläckpenna och snitsigt tjockt papper mot kopieringspapper och gör lite karikatyr och serieaktiga ansikten som inte varit alls min stil tidigare. Ganka kul och annorlunda är det, jag tror det tränar upp proportion och placerings ögat lite dessutom. Ritar allting uppochner nu också vilket jag inte riktigt brukar göra med olja.
Vi hade också vår första negativa upplevelse av trickträning igår. C skulle hoppa upp på soffan och sen byta till fotöljen men han missförstod och rusade till korgen, då jag rättade honom tog han full far sats och flög genom vardagsrummet och hoppade för långt och for över fotöljen och fortsatte över soffbordet och kolliderade med en ljuslykta av glas och landade i soffan. Lyktan for i tusen bitar men han klarade sig oskadd utan att gå genombordet men blev ordentligt rädd och började skrika i ren panik då han insåg vad som hade hänt. Jag blev såklart också räjelt skärrad då det inte syntes något som var fel på honom utan att han bara skrek. Stackars liten, men nu kanske vi båda lärt oss att ta det lugnt i inomhusmiljö då vi tränar.
