Lyftes högt och föll
Efter något som känders som en superhelg finner jag nu mitt humör i en svacka igen. Saknar mina vänner, min bästis och min familj. Jag saknar att känna att jag betyder något. Jag saknar att känna att jag är bra på nåt.
Jag saknar liksom att känna mig glad och delaktig i livet. Jag vet ju att problemet säkert främst sitter i mitt huvud, men jag blir inte av med alla tankar.
Jag vill absolut inte åka till Helsingfors just nu och bo ensam i ett kontor en halv vecka. Att gå i skola 8.30-16 utan att känna någon, för att sen åka till ett kontor själv i en stad där man inte känner någon och vänta ut kvällen och natten för att gå tillbaka till skolan nästa dag igen känns inte lockande.
Blev upplyft tre gånger på bar förra helgen, vilket resuterade i att jag känner mig fet och tung. Följdaktligen började jag bläddra runt på nätet om "normala vikter" och kom fram till att de flesta i min längdklass väger typ 1/3 av min vikt. Välkommen tillbaka viktångest!
Så kul är mitt liv just nu! Borde försöka undvika deppinlägg för er och min egen skull (framstår ju som en dramaqueen..), men det är nogot terapeutiskt med att skriva av sig hit.
Och så avslutar vi med en väldigt random wtf bild från förra vintern som jag inte ens orkat rotera. ser ju ut som en efterbliven mullvard med överbett, allt som vanligt alltså. Amen.
